Så kom jag hem. Packade upp sakerna och tittade på dem. Jag såg de olika fyskiska små tingen, men också alla minnena som numera finns kopplade till dem.
Nu har det gått någon vecka och tanken har landat: jag kan ju inte avsluta mitt bloggande med ett tråkigt Island. Inte vet jag om det här blir sista inlägget det heller, men ett nytt i alla fall.
För nu har jag åter igen reflekterat lite.
Om jag skulle packa min väska till Egypten på nytt, vad skulle jag då ta med? Och om jag åkte hem på nytt, vad skulle jag då ta med?
Import Egypten:
1. Struktur
2. Ren luft
3. Massa pengar
4. Kunskap (de är inte osmarta, mest att vår forskning kommit längre)
5. Bättre kvinnosyn
Import Sverige:
1. Kärlek
2. Glädje
3. Omtanke
4. Jordgubbar
5. Allt-är-inte-världsviktigt – tanken
torsdag 6 maj 2010
måndag 19 april 2010
Det där Island
I torsdags slog bomben ner i Alexandria. Mitt i bagagevägningen som pågick i lägenheten, hörde vi från vår samordnare Anna om vulkanutbrottet på Island.
Mest troligt var att vi inte skulle kunna flyga dagen efter. Kanske skulle vi komma till Wien, men sedan tvingas betala hotellnätter där, i väntan på bättre tider. Alternativet var att vänta i Alexandria till kommande onsdag, då nästa flyg till Sverige i vår prisklass skulle gå.
Efter att ha tagit avsked och städat blev det en lustig situation att kanske behöva göra om det. Jag och Lisa grubblade, och kom fram till att ”vi kör på imorgon ändå”.
Fredag morgon då vi stod på Sedi Gaber (Alex tågstation) tillsammans med Hany, fick vi beskedet att planet från Kairo troligen inte skulle lyfta.
Vi stod ju redan på perrongen så beslöt att åka trots allt. Men det kändes konstigt att rulla ut ur Alexandria. Kanske var det tid att säga hejdå till staden, kanske skulle vi komma tillbaka några timmar senare.
På flygplatsen ville jag mest att planet inte skulle lyfta, så att jag skulle få några dagar extra i mitt Egypten. Vid säkerhetskontrollen kom tårarna och vid incheckningen paniken. Väskorna vägde 53 kg, tillåten vikt var 40 kg. Men vi kom igenom utan problem. Och då var inte ens våra alldeles för tunga handbagage inräknade!
Vi kom med det sista planet som landade i Wien, 40 minuter före utsatt ankomsttid. På varenda flight stod det ”ausfall”. En lång kö skulle ge oss hotellövernattning i slutändan och Lisa stod där, medans jag vaktade bagaget.
Medan jag stod där, kom en grupp på 52 personer gåendes. De stannade någon meter ifrån mig och jag tyckte mig känna igen någon. Denne någon verkade känna igen mig också och vi hälsade.
Jodå, vi kände igen varnadra från scoutläger och de var nu i Wien på väg hem från en resa i Israel och liksom vi, skulle de med flyget till Landvetter. Efter några om och men lämnade jag över ett mobilnummer ”ifall de skulle hitta en lösning med två platser extra”. Lisa och jag kris-tänkte och började fundera på hur vi skulle ta oss till Sverige.
En timme senare ringde denne någon vars grupp hade en buss på gång. En buss med 56 plaster och kanske kunde vi åka med. Vi gick till garaget där de var samlade och efter ett ö-råd var Lisa och jag del i resan.
Efter en natts sömn i de skönaste sängarna på länge, tog vi en taxi och mötte upp Israel-resenärerna. Den lååånga bussresan kunde börja.
Vem kunde ana att vi skulle få se hela Tyskland under vår volontärperiod? Förmodligen bara Gud. Och med facit i hand är det ju bara säga: Guds vägar äro outgrunderliga.
PS. Jag är i Gnosjö igen.
Mest troligt var att vi inte skulle kunna flyga dagen efter. Kanske skulle vi komma till Wien, men sedan tvingas betala hotellnätter där, i väntan på bättre tider. Alternativet var att vänta i Alexandria till kommande onsdag, då nästa flyg till Sverige i vår prisklass skulle gå.
Efter att ha tagit avsked och städat blev det en lustig situation att kanske behöva göra om det. Jag och Lisa grubblade, och kom fram till att ”vi kör på imorgon ändå”.
Fredag morgon då vi stod på Sedi Gaber (Alex tågstation) tillsammans med Hany, fick vi beskedet att planet från Kairo troligen inte skulle lyfta.
Vi stod ju redan på perrongen så beslöt att åka trots allt. Men det kändes konstigt att rulla ut ur Alexandria. Kanske var det tid att säga hejdå till staden, kanske skulle vi komma tillbaka några timmar senare.
På flygplatsen ville jag mest att planet inte skulle lyfta, så att jag skulle få några dagar extra i mitt Egypten. Vid säkerhetskontrollen kom tårarna och vid incheckningen paniken. Väskorna vägde 53 kg, tillåten vikt var 40 kg. Men vi kom igenom utan problem. Och då var inte ens våra alldeles för tunga handbagage inräknade!
Vi kom med det sista planet som landade i Wien, 40 minuter före utsatt ankomsttid. På varenda flight stod det ”ausfall”. En lång kö skulle ge oss hotellövernattning i slutändan och Lisa stod där, medans jag vaktade bagaget.
Medan jag stod där, kom en grupp på 52 personer gåendes. De stannade någon meter ifrån mig och jag tyckte mig känna igen någon. Denne någon verkade känna igen mig också och vi hälsade.
Jodå, vi kände igen varnadra från scoutläger och de var nu i Wien på väg hem från en resa i Israel och liksom vi, skulle de med flyget till Landvetter. Efter några om och men lämnade jag över ett mobilnummer ”ifall de skulle hitta en lösning med två platser extra”. Lisa och jag kris-tänkte och började fundera på hur vi skulle ta oss till Sverige.
En timme senare ringde denne någon vars grupp hade en buss på gång. En buss med 56 plaster och kanske kunde vi åka med. Vi gick till garaget där de var samlade och efter ett ö-råd var Lisa och jag del i resan.
Efter en natts sömn i de skönaste sängarna på länge, tog vi en taxi och mötte upp Israel-resenärerna. Den lååånga bussresan kunde börja.
Vem kunde ana att vi skulle få se hela Tyskland under vår volontärperiod? Förmodligen bara Gud. Och med facit i hand är det ju bara säga: Guds vägar äro outgrunderliga.
PS. Jag är i Gnosjö igen.
fredag 9 april 2010
"Hemma"
Under påsken har jag och Lisa slutfört "expedition: turist i Egypten". Fas II (fas I var Kairo/Sinai i februari) innehöll Aswan, Luxor och slutligen Hurghada. Kultur, sol och bad, dykning och resande i alldeles för många timmar, i en buss med alldeles för lite luft är lite av innehållet.
Sista dagarna njöt vi bara av Röda havet och efter att ha bytt upp oss till ett hotell med pool och massa varmvatten i duschen längtade jag inte tillbaka till livet i Alexandria. Jag kände mest att jag kunde tagit flyget till Sverige istället för nattbussen till Alex.
Men så idag tidigt på morgonen, när 10timmars-resan med buss var över och en svartgul taxi tog oss in i staden blev allt annorlunda. När vi åkte förbi de blå husen, när chaffören sicksackade mellan filerna, när vi svängde höger på kornishen, när jag såg Medelhavet, när vi svängde upp vid "cookie man" och när vår portvakt slutligen öppnade dörren. Då kände jag: "vad skönt att komma hem".
Nu sitter jag åter i lägenheten i Alexandria, i stadsdelen Loran. Utanför gnisslar spårvagnen och bilar tutar. Och det känns som hemma. Vad skönt att det faktiskt får kännas så i ett land som för bara några månader sedan var totalt främmande.
PS. Mamma, det ska bli kul att komma hemhem till Sverige också. Så var inte orolig, jag kommer med flyget som planerat nästa fredag. Inshallah.
Sista dagarna njöt vi bara av Röda havet och efter att ha bytt upp oss till ett hotell med pool och massa varmvatten i duschen längtade jag inte tillbaka till livet i Alexandria. Jag kände mest att jag kunde tagit flyget till Sverige istället för nattbussen till Alex.
Men så idag tidigt på morgonen, när 10timmars-resan med buss var över och en svartgul taxi tog oss in i staden blev allt annorlunda. När vi åkte förbi de blå husen, när chaffören sicksackade mellan filerna, när vi svängde höger på kornishen, när jag såg Medelhavet, när vi svängde upp vid "cookie man" och när vår portvakt slutligen öppnade dörren. Då kände jag: "vad skönt att komma hem".
Nu sitter jag åter i lägenheten i Alexandria, i stadsdelen Loran. Utanför gnisslar spårvagnen och bilar tutar. Och det känns som hemma. Vad skönt att det faktiskt får kännas så i ett land som för bara några månader sedan var totalt främmande.
PS. Mamma, det ska bli kul att komma hemhem till Sverige också. Så var inte orolig, jag kommer med flyget som planerat nästa fredag. Inshallah.
onsdag 31 mars 2010
The very best of...vardag.
Konsten att trä en nål.
Tummevantar.
Soft stund i skuggan.
Utflykt till Alexandria Zoo.
Motorisk träning.
söndag 21 mars 2010
Upphittat
Igår hittade jag en artikel på Svenska Alliansmissionen. Den verkar vara skriven av en Sofie som är volontär i Alexandria. Kan vara läsvärd. Du hittar den på www.alliansmissionen.se.
Dagen med stort D
Tack för alla små hälsningar som damp ner i Alexandria på olika sätt under min födelsedag. Flera hoppades att min dag varit bra, och minsann – det var den. Många olika små saker och händelser förgyllde den.
Lisa hade gjort en makalöst god frukost, så havregrynsgröten denna morgon kunde slänga sig i väggen och i skolan sjöng dockteatersdockan Felfel för mig. Till frukosten hade jag med rulltårta till klassen, så vi hade en kul stund när alla dekorerade sin egen bit. Lärarna (som fastar) fick hemmagjord snickerskaka, som de verkade gilla. Det svenska teet ”rabarber&grädd” förkastade de däremot.
Men nu till en av dagens två solskenshistorier. När vi var samlade i klassrummet och tjejerna hade sjungit för mig reste sig Sara, en 16-årig muslimsk tjej upp. Sakta (hon rör sig i slow-motion) kom hon fram och i handen höll hon, med armen i 90° vinkel, en liten plastpåse. I denna fanns en liten födelsedagspresent till mig, en gulvit hårtofs. Jag fick den, hon fick en kram, och så gick hon glatt och satte sig. Så fint. Jag förstår inte riktigt hur hon snappat upp att det var min födelsedag, för hon snappar inte upp så mycket i övrigt. Glad blev jag i alla fall och denna tofs har förgyllt mitt hår de resterande skoldagarna denna vecka.
Nästa solskenshistoria handlar om Randa. Under min tid här har vi jobbat med en slags pictogrampärm (bildkommunikation) till henne, då hon är döv. Denna pärm håller fortfarande på att inroduceras och det är svårt att veta hur mycket hon förstår av varför den finns. Men strax före halv elva, den 17e mars fick jag lite respons.
Hon sökte min uppmärksamhet men jag förstod inte helt varför. Hon pekade då på sin väska, jag nickade och hon plockade upp pictogrampärmen. Hon öppnade den och pekade på databilden. Jag förstod då helt, för halv elva skulle de gå iväg på datalektion. Denna konversation var på hennes initiativ! Fantastiskt.
Dagen fortsatte med köttfärssoppa till middag. Framåt kvällen blev jag och Lisa utbjudna av två egyptiska gentlemän. Johan – var lugn – det var bara Shady och Hany. Kvällen avslutades på bästa sätt med en glass från Mc Donalds med chokladtopping och extra kolatopping i botten, ett kalasgott koncept svenska Mc Donalds borde markandsföra.
Nu har ett nytt år påbörjats och så här långt krisfritt.
Lisa hade gjort en makalöst god frukost, så havregrynsgröten denna morgon kunde slänga sig i väggen och i skolan sjöng dockteatersdockan Felfel för mig. Till frukosten hade jag med rulltårta till klassen, så vi hade en kul stund när alla dekorerade sin egen bit. Lärarna (som fastar) fick hemmagjord snickerskaka, som de verkade gilla. Det svenska teet ”rabarber&grädd” förkastade de däremot.
Men nu till en av dagens två solskenshistorier. När vi var samlade i klassrummet och tjejerna hade sjungit för mig reste sig Sara, en 16-årig muslimsk tjej upp. Sakta (hon rör sig i slow-motion) kom hon fram och i handen höll hon, med armen i 90° vinkel, en liten plastpåse. I denna fanns en liten födelsedagspresent till mig, en gulvit hårtofs. Jag fick den, hon fick en kram, och så gick hon glatt och satte sig. Så fint. Jag förstår inte riktigt hur hon snappat upp att det var min födelsedag, för hon snappar inte upp så mycket i övrigt. Glad blev jag i alla fall och denna tofs har förgyllt mitt hår de resterande skoldagarna denna vecka.
Nästa solskenshistoria handlar om Randa. Under min tid här har vi jobbat med en slags pictogrampärm (bildkommunikation) till henne, då hon är döv. Denna pärm håller fortfarande på att inroduceras och det är svårt att veta hur mycket hon förstår av varför den finns. Men strax före halv elva, den 17e mars fick jag lite respons.
Hon sökte min uppmärksamhet men jag förstod inte helt varför. Hon pekade då på sin väska, jag nickade och hon plockade upp pictogrampärmen. Hon öppnade den och pekade på databilden. Jag förstod då helt, för halv elva skulle de gå iväg på datalektion. Denna konversation var på hennes initiativ! Fantastiskt.
Dagen fortsatte med köttfärssoppa till middag. Framåt kvällen blev jag och Lisa utbjudna av två egyptiska gentlemän. Johan – var lugn – det var bara Shady och Hany. Kvällen avslutades på bästa sätt med en glass från Mc Donalds med chokladtopping och extra kolatopping i botten, ett kalasgott koncept svenska Mc Donalds borde markandsföra.
Nu har ett nytt år påbörjats och så här långt krisfritt.
lördag 13 mars 2010
kRåNGeL
I onsdags var en hemsk dag. Jag överlevde, men det var ändå nätt och jämt på några plan. Den skulle kunna sammanfattas med krångel.
Det första är att min mobil krånglar, för jag kan inte längre ta emot sms från Johan, min pojkvän. Det gör att mina dagar känns lite tomma, för i vanliga fall brukar någon slags sms-uppmuntring dyka upp.
En annan teknisk pryl som svikit mig är datorn. Ett virus kan ha hittat den och förstört en del material. Jag vet inte alls hur man löser tekniska krångligheter och står som handfallen när ”error-rutor” poppar upp.
Kontorets internetuppkoppling svajade också, så jag kunde inte ta hjälp av Johans expertis via skype, då vi inte hörde varandra – vilket gjorde situationen krångligare än nödvändigt.
Om det bara stannat där, på prylplanet. Men också onsdagens rast var tuff. Det började med att jag och tjejerna i min klass sprang mot gungorna och allt var frid och fröjd. Fem minuter före rastens slut började sedan en av tjejerna att krångla. Att som ensam vuxen lösa en fysisk och psykisk konflikt som beror på en ungdoms handikapp är svårt också i Sverige, men det blir om möjligt ännu svårare när jag inte talar arabiska flytande.
Situationen kunde sedan inte redas ut efteråt, eftersom jag var ensam i klassen med en lärare som inte pratar någon engelska. Situationen kändes krånglig.
Allt detta snurrade i mitt huvud och la sig som grädde på moset kryddat av migrän, på kvällen. När jag låg och bara ville somna föresökte jag hitta en bra sak med dagen att tänka på, istället för de tjugofemtusen jobbiga sakerna. Jag kom på en.
När jag närmade mig skolans grusplan kom den autistiska tjejen Imen springande. Hon omfamnade mig och sa: ”Soffya Soffya, waheshtini”. Det betyder ”Sofie, Sofie, jag har saknat dig”.
Det var en väldigt bra sak jag kom på.
Det första är att min mobil krånglar, för jag kan inte längre ta emot sms från Johan, min pojkvän. Det gör att mina dagar känns lite tomma, för i vanliga fall brukar någon slags sms-uppmuntring dyka upp.
En annan teknisk pryl som svikit mig är datorn. Ett virus kan ha hittat den och förstört en del material. Jag vet inte alls hur man löser tekniska krångligheter och står som handfallen när ”error-rutor” poppar upp.
Kontorets internetuppkoppling svajade också, så jag kunde inte ta hjälp av Johans expertis via skype, då vi inte hörde varandra – vilket gjorde situationen krångligare än nödvändigt.
Om det bara stannat där, på prylplanet. Men också onsdagens rast var tuff. Det började med att jag och tjejerna i min klass sprang mot gungorna och allt var frid och fröjd. Fem minuter före rastens slut började sedan en av tjejerna att krångla. Att som ensam vuxen lösa en fysisk och psykisk konflikt som beror på en ungdoms handikapp är svårt också i Sverige, men det blir om möjligt ännu svårare när jag inte talar arabiska flytande.
Situationen kunde sedan inte redas ut efteråt, eftersom jag var ensam i klassen med en lärare som inte pratar någon engelska. Situationen kändes krånglig.
Allt detta snurrade i mitt huvud och la sig som grädde på moset kryddat av migrän, på kvällen. När jag låg och bara ville somna föresökte jag hitta en bra sak med dagen att tänka på, istället för de tjugofemtusen jobbiga sakerna. Jag kom på en.
När jag närmade mig skolans grusplan kom den autistiska tjejen Imen springande. Hon omfamnade mig och sa: ”Soffya Soffya, waheshtini”. Det betyder ”Sofie, Sofie, jag har saknat dig”.
Det var en väldigt bra sak jag kom på.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
